This just in
Två koppar från Rörstrands Filippa K har fått flytta in till vår lilla samling!
Jag vill vara din medmänniska.
Det finns inget jag sätter så mycket ära i som att vara en sympatisk människa.
Och jag försöker att vara en.
Många gånger har jag känt mig förminskad och tillplattad, senast igår när jag tänker efter, och jag gör allt jag kan för att själv inte vara den som trycker ner. Jag försöker att inte vifta undan människor som kommer och pratar med mig, jag försöker att inte avbryta människor och jag försöker verkligen att få människor att känna sig sedda, hörda, betydelsefulla – viktiga.
Varför? För att det behövs.
Jag vet inte om jag lyckas eller inte och jag vet inte om det uppskattas eller inte. Men jag hoppas. Jag hoppas att jag får andra människor att känna sig sedda och betydelsefulla i mitt sällskap.För det behövs.
Igår när vi skulle sova så sa Viktor något till mig som värmde så otroligt och som fick mig att börja skriva det här inlägget. Han sa precis vad jag vill vara.
”Du är en fin människa.”
En tokig pilot.
Jag var, tisdagen den 11 septemer, 9 år gammal och gick i årskurs tre. Precis innan jag skulle åka på fotbollsträning på ersäng, som för övrigt var en grusplan då, såg jag på nyheterna att flygplan kraschat i två jättehöga torn i New York. Jag såg röken bolma ur det första tornet och innan jag hann förstå det så var det något som träffade det andra. Jag förstod inte hur tornen kunde rasa, det borde ju bara ha blivit ett litet hål där flygplanet hamnat. Jag förstod inte hur tusan piloten kunde ha missat att de stora tornen var i vägen, för pappa hade sagt att det fanns jättemastar som blinkade så man skulle se byggnaderna, även om det var mörkt. Vilken tokig pilot.
Min älskade gudson Ebbe är nu lite mer än 3 månader. När han går i skolan och börjar läsa lite historia i lågstadiet kanske de får forska om World Trade Center, som då hunnit bli historia. De kanske får läsa i historiaböcker om hur flygplan flög in i två höga torn. Göra stora planscher med faktarutor, stavfel och bilder. Massor med bilder. Häftiga bilder. Bilder på tornen, på smällen och på Ground Zero. Men, kommer han att förstå varför?
Om han skulle fråga så lovar jag att svara.
Jag svarar: "Det var en tokig pilot, en ganska elak en, som kanske inte tänkte på hur ledsna många skulle bli." Och jag berömmer deras intressanta och spännande plansch.
Typ såhär kände jag på Coop när en äldre kvinna tar sista sushiboxen, 3 sekunder innan jag hunnit fram.
Gametime.
Jag fick visst något i ögat bara..
här eller där?
Day 07 - Your best friend
Oh, vad jag har undvikit detta ämne länge nu. Jag hatar bästa vän inlägg där jag sa berätta om min bästa vän. Hur jag än gör å får jag alltid dåligt samvete för att ha utelämnat någon.
Jag anser inte att jag har särskilt många vänner – hellre en fågel i handen än tio i skogen liksom. Men de få vänner jag ser som nära är de som jag är villig att släppa allt för. Jag älskar mina vänner och när jag nu skriver om dem kan jag inte låta bli att bli lite tårögd.
För att undvika mitt dåliga samvete, så vill jag klargöra att alla ni som jag kontaktar på något sätt minst 2 ggr i halvåret för att prata eller bestämma en mysig träff – ni är fantastiska och jag vet inte vad jag skulle göra utan er. Ni är några stycken, men jag skulle vilja sätta fokus på någon jag inte pratat med sen mars och någon som jag inte stämt träff med i hela mitt liv.
En gammal lagkamrat som heter Sara Lundin är, enligt mig, allas bästa vän. Jag har aldrig träffat någon så osjälvisk, genomsnäll och öppen människa. Sara har alltid välkomnat nya spelare med öppna armar, psykiska som fysiska öppna armar, och hon har alltid lyssnat när någon behövt. Folk pratar om hur öppna de är mot andra och hur man gärna lyssnar när någon annan pratar – Sara säger det inte, hon bara är så. Jag kan nästan slå vad om att vem som helst skulle kunna komma till Sara, säga att denne var lite nere och Sara skulle, även fast hon har egna bekymmer, lyssna, uppmuntra eller trösta. Ofta har hon fungerat som min stöttepelare, dels inom sportsliga prestationer, men också inom privatlivet, och varje gång jag pratat med henne har jag känt mig förstådd. Jag tror det är hennes gåva.
Som jag tidigare nämnde så har jag inte pratat med henne sen mars, men hon ger mig inte dåligt samvete för det. Hon ger mig en kram istället, och frågar hur jag mår. Och det tillsammans med ovannämnda skapar, för mig, en otrolig respekt för Sara, som forna lagkamrat, vän och hönsmamma. Hon är en otrolig klippa och vän.
Hon är allas Bästa Vän.
Ett avslutande inlägg på ett avslutat kapitel, skulle jag tro.
Jag har alltså läst Interclass med sam-inriktning, vilket innebär att jag läst samhällsvetenskap på engelska. Ja, de två första åren, det sista året var vi för få för att få kurser på engelska. Detta har inneburit att jag fått läsa de flesta kurserna med andra klasser, vilket faktiskt har fallit mig bra i smaken.
Jag kommer att sakna delar av skollivet. Jag kommer sakna det sociala nätverk jag har där och känslan av lättnad när jag får en långlunch och kan sitta och dricka kaffe med Ida. Jag kommer sakna den personliga kontakten jag haft med några av mina lärare, i synnerhet min handledare och hennes sätt att bemöta mig som den unika människa jag är.
Trots att jag kommer sakna mycket med gymnasiet så ser jag verkligen framemot att få gå ut. Att för första gången inte ha en endaste aning om vad som kommer att hända till hösten. På något sätt ger det lite en känsla av frihet och inte panik.
Mina tre år på gymnasiet har varit ganska fantastiska när jag ser tillbaka på dem och jag inser hur mycket som hänt under dem. Jag inser också gång på gång, hur mycket jag lärt mig från åren. hur jag kan tillämpa kunskap från alla tre åren och sedan resonera kring ett problem på ett sätt jag inte skulle kunna gjort tidigare. Jag inser, undan för undan att jag blivit lite mer vuxen.
Jag kommer sakna gymnasiet. Men jag är redo för det som kommer härnäst. Innan dess, ska jag dock krama ur det sista och slutgiltiga målet med mina tre år; Jag ska springa ut till min familj och säga att jag klarade det.
För det gjorde jag. Jag klarade det.
