Jag har tagit upp mitt fåglande
Jag har alltså börjat twittra. Ni kan ju hänga med, mina trogna fyra läsare. Ni hittar mig ganska precis här.
I just called to say...
Jag arbetar inom ett s.k. serviceyrke. Detta innebär, i princip, att jag servar människor med lite allt möjligt men mestadels tidsbokningar, betalningar och administrationsfix i datasystem. Jag trivs väldigt bra här, jag får träffa och prata med mycket folk och jag får varje dag lära känna nya människor.
Fast jag träffar många olika människor varje dag så sticker vissa ut med sin personlighet. I folkmun kallas de för "Original."
Idag hade jag ett samtal med en personlighet på telefon. Eller samtal vet jag väl inte, jag lyssnade mest och hummade lite när det kändes lämpligt. I sju minuter lyssnade jag på en personlighet som luftade sina åsikter om priser, tillgång och efterfrågan och "vart är vi påväg, så här kan vi ju inte hålla på!". Under dessa minuters hummande satt jag beredd i systemet för att ta reda på vad det nu var han kunde tänkas ringa angående. Kanske hade han någon fråga som jag kunde svara på eller liknande. Efter ett tag började det låta som att vi var påväg till slutpoängen i vårt enaväga samtal och jag spetsade öronen för att försöka ta reda på hans ärende. Det visade sig att hans ärende var just det jag hummat åt i 6,5 minuter.
De sista 30 sekunderna får jag veta att jag skulle be mina överordnande att se över våra priser och hur vi möter efterfrågan. "Ja, det var bara det jag ville säga. Tack och hej." *Klick*
Jag sitter med telefonen i handen. Och jag är fan imponerad. Att kunna dra ut på ett samtal 6,5 minuter längre än nödvändigt. Det är imponerande. Inte ens telefonförsäljare kan det.
Om jag någonsin hamnar i en gisslansituation och vi behöver dra ut på tiden för att SÄPO ska kunna ta sig in och rädda oss, så vill jag garanterat ha med mig denna personligheten i gisslandramat. Lätt.
Fast jag träffar många olika människor varje dag så sticker vissa ut med sin personlighet. I folkmun kallas de för "Original."
Idag hade jag ett samtal med en personlighet på telefon. Eller samtal vet jag väl inte, jag lyssnade mest och hummade lite när det kändes lämpligt. I sju minuter lyssnade jag på en personlighet som luftade sina åsikter om priser, tillgång och efterfrågan och "vart är vi påväg, så här kan vi ju inte hålla på!". Under dessa minuters hummande satt jag beredd i systemet för att ta reda på vad det nu var han kunde tänkas ringa angående. Kanske hade han någon fråga som jag kunde svara på eller liknande. Efter ett tag började det låta som att vi var påväg till slutpoängen i vårt enaväga samtal och jag spetsade öronen för att försöka ta reda på hans ärende. Det visade sig att hans ärende var just det jag hummat åt i 6,5 minuter.
De sista 30 sekunderna får jag veta att jag skulle be mina överordnande att se över våra priser och hur vi möter efterfrågan. "Ja, det var bara det jag ville säga. Tack och hej." *Klick*
Jag sitter med telefonen i handen. Och jag är fan imponerad. Att kunna dra ut på ett samtal 6,5 minuter längre än nödvändigt. Det är imponerande. Inte ens telefonförsäljare kan det.
Om jag någonsin hamnar i en gisslansituation och vi behöver dra ut på tiden för att SÄPO ska kunna ta sig in och rädda oss, så vill jag garanterat ha med mig denna personligheten i gisslandramat. Lätt.
Brev från kolonien.
Hej Karma.
Amanda heter jag och jag skriver till dig angående min karma. Jag vet inte om du har semesterstängt eller så, men det vore snällt om du kunde läsa mitt brev och fundera lite över detta i ditt framtida arbete.
Ikväll åkte jag och storhandlade. Jag brukar tycka att det är väldigt trevligt att storhandla på Coop efter klockan nio, men den här gången skuggades den glädjen litegrann av något som jag endast kan se som rena tillfälligheter. Jag använder mig av shop express, du vet sådan där självscanning, för att göra betalningen av mina varor så smidig som möjligt. Idag när jag drog mitt kort ch tog min blip, så scannade jag tre kassar för att sedan fortsätta mot tvålen. Rätt som det är börjar blipen blinka och tillslut blir den mörk, sedan vit, sedan röd och till sist stängs den av. Jag gick då tillbaka med den till laddningsstället, satte tillbaka den igen och drog mitt medmera kort i hopp om att få en ny. Här är det ju faktiskt lite mitt fel, jag borde ju förstått att mina kassar låg kvar som en skuld på mig. Så när det inte fungerade gick jag till kundtjänst förklarade mitt problem, hon nollställde mitt kort och jag provade igen. Då jag än en gång blev ombedd att gå till personal gick jag till shop express kassan, förklarade än en gång mitt ärende och fick då förklarat att jag var tvungen att betala påsarna för att avsluta mitt köp. Fem kronor senare provade jag igen och då kunde jag glatt fortsätta min storhandling.
Allting flöt smärtfritt, min vagn drog lte åt höger, men det finns väl ingen kundvagn som går helt rakt i dagens samhälle, och jag kunde scanna allting på min handlingslista jag så prydligt lagt in på min telefon. När jag sedan går mot utcheckningen tittar jag ner på mina tre fyllda kassar och tänker att det ju vore typiskt om jag skulle åka på kontroll nu istället för när jag bara köpt en lite mjölk och ett paket keso. Typiskt. Kontroll. Kvinnan i kassan konstaterar det jag redan tänker: "Det är inte din dag idag va?" Jag ler. Nej det är nog inte det. Efter att ha packat upp alla varor, ganska precis 43 stycken, så scannas allt igen och jag betalar. Kvittot, lika långt som mitt senaste IKEA-kvitto, matas ut och kassören tittar undrande på kvittot. Det visar sig att jag scannat fel avocado i nät. Jag blev lite nervös och tänkte då på dig, Karma. Men så visade det sig att jag fick tillbaka tre kronor. Och det var ju fint.
Att bilen startade var lite av ett under. Att jag fann mig utelåst ur trapphuset senare under kvällen, utan telefon kändes mer som väntat. Det var ju lite komiskt så här i efterhand. Och typiskt.
Så Karma. Jag vet att jag inte lever enligt buddhistmunkarna. Jag tänkte faktiskt orena tankar så sent som i eftermiddags och jag svor faktiskt lite när jag idag, på jobbet, handlöst föll över en strategiskt utplacerad stol. Men jag vet inte vad jag gjort för att få alla dessa tillfälligheter inom loppet av en timme. Är det pga. av semestertider och att ni har lägre bemanning? Jag ber dig därför i framtiden att kanske placera ut min dåliga karma inom loppet av några dagar åtminstone. Men inte vecka 30-31, då har jag semester.
Jag ska inte bara ifrågasätta ditt arbete, utan jag vill även passa på att berömma dig. Tack Karma, för att du för några veckor sedan fångade karln i svart BMW, som körde om mig, på fartkamera. Fy fan vad jag skrattade åt gubbjäveln!
Med Vänliga Hälsningar
Amanda
Amanda heter jag och jag skriver till dig angående min karma. Jag vet inte om du har semesterstängt eller så, men det vore snällt om du kunde läsa mitt brev och fundera lite över detta i ditt framtida arbete.
Ikväll åkte jag och storhandlade. Jag brukar tycka att det är väldigt trevligt att storhandla på Coop efter klockan nio, men den här gången skuggades den glädjen litegrann av något som jag endast kan se som rena tillfälligheter. Jag använder mig av shop express, du vet sådan där självscanning, för att göra betalningen av mina varor så smidig som möjligt. Idag när jag drog mitt kort ch tog min blip, så scannade jag tre kassar för att sedan fortsätta mot tvålen. Rätt som det är börjar blipen blinka och tillslut blir den mörk, sedan vit, sedan röd och till sist stängs den av. Jag gick då tillbaka med den till laddningsstället, satte tillbaka den igen och drog mitt medmera kort i hopp om att få en ny. Här är det ju faktiskt lite mitt fel, jag borde ju förstått att mina kassar låg kvar som en skuld på mig. Så när det inte fungerade gick jag till kundtjänst förklarade mitt problem, hon nollställde mitt kort och jag provade igen. Då jag än en gång blev ombedd att gå till personal gick jag till shop express kassan, förklarade än en gång mitt ärende och fick då förklarat att jag var tvungen att betala påsarna för att avsluta mitt köp. Fem kronor senare provade jag igen och då kunde jag glatt fortsätta min storhandling.
Allting flöt smärtfritt, min vagn drog lte åt höger, men det finns väl ingen kundvagn som går helt rakt i dagens samhälle, och jag kunde scanna allting på min handlingslista jag så prydligt lagt in på min telefon. När jag sedan går mot utcheckningen tittar jag ner på mina tre fyllda kassar och tänker att det ju vore typiskt om jag skulle åka på kontroll nu istället för när jag bara köpt en lite mjölk och ett paket keso. Typiskt. Kontroll. Kvinnan i kassan konstaterar det jag redan tänker: "Det är inte din dag idag va?" Jag ler. Nej det är nog inte det. Efter att ha packat upp alla varor, ganska precis 43 stycken, så scannas allt igen och jag betalar. Kvittot, lika långt som mitt senaste IKEA-kvitto, matas ut och kassören tittar undrande på kvittot. Det visar sig att jag scannat fel avocado i nät. Jag blev lite nervös och tänkte då på dig, Karma. Men så visade det sig att jag fick tillbaka tre kronor. Och det var ju fint.
Att bilen startade var lite av ett under. Att jag fann mig utelåst ur trapphuset senare under kvällen, utan telefon kändes mer som väntat. Det var ju lite komiskt så här i efterhand. Och typiskt.
Så Karma. Jag vet att jag inte lever enligt buddhistmunkarna. Jag tänkte faktiskt orena tankar så sent som i eftermiddags och jag svor faktiskt lite när jag idag, på jobbet, handlöst föll över en strategiskt utplacerad stol. Men jag vet inte vad jag gjort för att få alla dessa tillfälligheter inom loppet av en timme. Är det pga. av semestertider och att ni har lägre bemanning? Jag ber dig därför i framtiden att kanske placera ut min dåliga karma inom loppet av några dagar åtminstone. Men inte vecka 30-31, då har jag semester.
Jag ska inte bara ifrågasätta ditt arbete, utan jag vill även passa på att berömma dig. Tack Karma, för att du för några veckor sedan fångade karln i svart BMW, som körde om mig, på fartkamera. Fy fan vad jag skrattade åt gubbjäveln!
Med Vänliga Hälsningar
Amanda
#1 hoppa på en tandkrämstub
#3 - smyga ut om natten
#5 - sno slattar från föräldrars spritskåp
Är så tonårsrevolt nu.
HEAR ME ROAR!
#2 - skaffa en tatuering utan föräldrars vetskap
Jag har länge funderat på att skaffa en tatuering och jag har då också hunnit bestämma mig för vad jag ska tatuera. För mig är en tatuering något man bör fundera länge på, dels motiv men också placering. Tatueringen jag planerat att göra har en stor betydelse för mig och därför ville jag inte göra den till en del av en plojgrej och framför allt inte lägga upp den på bloggen.
Så jag beslöt mig, i sann ungdomsanda att använda mig av den väl beprövade metoden "Gnuggis". En våt trasa, en plastfilm och så är det klart. Så, varsågod, mitt s.k. "trampstamp". Adrenalinet pumpade däremot och jag kände verkligen hur jävla revolt jag var. Hear me roar.
#4 - göra drastisk förändring med mitt utseende
I'm a teenager hear me roar!
Folk i min närhet har troligen inte missat att jag snart fyller år. 20 år för att vara precis. Detta medför blandade känslor då jag älskar attt fylla år, trots att jag bestämt hävdar det motsatta.
Att fylla 20 innebär att jag äntligen får gå på systemet och köpa vin. Det innebär ockå att jag snart haft körkort i två år och inte längre går på prövotid. Det innebär också att jag inte längre är en tonåring och det är detta faktum som gör att jag känner mig lite velig till att fylla 20. Jag känner mig nämligen inte riktigt färdig.
Jag känner att jag missat ett stort kapitel av min tonårstid - Tonårsrevolten.
Därför, mina tre eminenta läsare, ska jag- på 27 dagar, utföra de sista handlingarna som gör min tonår komplett. Dessa handlingar kommer att dokumenteras i bloggen med bilder och intryck. För att kunna göra detta på ett någorlunda ordnat sätt - en kaosartad ordning, likt en tonåring - ska jag lista mina uppdrag.
#1 - hoppa på en tandkrämstub
#2 - skaffa en tatuering utan föräldrars vetskap
#3 - smyga ut om natten
#4 - göra drastisk förändring med mitt utseende
#5 - sno slattar från föräldrars spritskåp
Nämen, såatte.. Dags att sätta igång.
I'm a Teenager hear me ROAR!
Peakparty
Efter en trevlig kväll på peak är jag redo för sommar
Day 10 - What you wore today
Fredag är min favoritdag.
Därför valde jag att visa det i mina kläder, genom att ha på mig en färgglad klänning, tunna strumpbyxor och ett flätat skärp i midjan. Till denna outfit bar jag även ett fredagsglow som jag alltid har på fredagar, just för att det är - *dingdingding* Fredag.
Men nog om det, vad jag vill göra med denna rubrik idag är att passa på att uttrycka mina känslor för tunna strumpbyxor. De tillfällen jag haft tunna strumpbyxor de senaste två åren kan jag troligen räkna på en hand. Men idag hände det alltså. Jag tog upp de slinkiga snarorna ur lådan, som alltid tar mig tillbaka till tiden då strumpbyxorna alltid hasade ner och man fick blöjrumpa, och gick noga igenom dem på jakt efter eventuella hål eller maskor. Efter att nöjt ha konstaterat dess hela skick trär jag på mig dem.
Bara den proceduren är ett kapitel för sig då man har långa naglar, för man ska då försöka trä på sig dessa, ytterst fragila, extra skinn utan att riva en maska i dem. Men det gick bra, tackar som frågar! Både jag och strumpbyxorna tog oss igenom morgonen utan några större missöden.
Så, om dagarna arbetar jag som konsult, vilket innebär att jag spenderar mina åtta timmar i en bekväm skrivbordsstol framför ett skrivbord - inte en aktivitet som brukar generera särskilt mycket fara för eventuella tunna strumpbyxor. Under hela morgonen gick jag som på tunn is, försiktigt hasande, lite hopkrympt och beredd på varje litet ljud av en liten tråd som brister.
Helt plötsligt sker det. Det som inte får hända.
Jag reser mig upp från mitt skrivbord för att gå och fylla på min kaffekopp när jag liksom slungas tillbaka lite då jag glömt att ta av mig mina hörlurar. I den rörelsen kommer min lillfingernagel åt en liten, liten tråd på låret och det lilla, lilla hålet i strumpbyxorna är ett faktum.
Jag inser då varför man kan räkna de gånger jag använt tunna strumpbyxor på en hand. För att jag bara har tre par tunna strumpbyxor. Och det har nu gått hål i alla.
Därför valde jag att visa det i mina kläder, genom att ha på mig en färgglad klänning, tunna strumpbyxor och ett flätat skärp i midjan. Till denna outfit bar jag även ett fredagsglow som jag alltid har på fredagar, just för att det är - *dingdingding* Fredag.
Men nog om det, vad jag vill göra med denna rubrik idag är att passa på att uttrycka mina känslor för tunna strumpbyxor. De tillfällen jag haft tunna strumpbyxor de senaste två åren kan jag troligen räkna på en hand. Men idag hände det alltså. Jag tog upp de slinkiga snarorna ur lådan, som alltid tar mig tillbaka till tiden då strumpbyxorna alltid hasade ner och man fick blöjrumpa, och gick noga igenom dem på jakt efter eventuella hål eller maskor. Efter att nöjt ha konstaterat dess hela skick trär jag på mig dem.
Bara den proceduren är ett kapitel för sig då man har långa naglar, för man ska då försöka trä på sig dessa, ytterst fragila, extra skinn utan att riva en maska i dem. Men det gick bra, tackar som frågar! Både jag och strumpbyxorna tog oss igenom morgonen utan några större missöden.
Så, om dagarna arbetar jag som konsult, vilket innebär att jag spenderar mina åtta timmar i en bekväm skrivbordsstol framför ett skrivbord - inte en aktivitet som brukar generera särskilt mycket fara för eventuella tunna strumpbyxor. Under hela morgonen gick jag som på tunn is, försiktigt hasande, lite hopkrympt och beredd på varje litet ljud av en liten tråd som brister.
Helt plötsligt sker det. Det som inte får hända.
Jag reser mig upp från mitt skrivbord för att gå och fylla på min kaffekopp när jag liksom slungas tillbaka lite då jag glömt att ta av mig mina hörlurar. I den rörelsen kommer min lillfingernagel åt en liten, liten tråd på låret och det lilla, lilla hålet i strumpbyxorna är ett faktum.
Jag inser då varför man kan räkna de gånger jag använt tunna strumpbyxor på en hand. För att jag bara har tre par tunna strumpbyxor. Och det har nu gått hål i alla.
Day 09 - Your Beliefs
Jag måste tro.
Min mormor är 82år och det senaste året har hon gått från att ha skött hemmet själv, promenerat med hunden var fjärde timme och lagat middagar till mig, till att gå med rollator, behöva hemtjänst och dras med krämpor. Framför mina ögon har hon sjunkit ihop lite, som om luften liksom gått ur henne lite.
Min mormor förlorade sin make, min morfar, 1984 och har varit ensam sen dess. Hon bodde utanför Pajala och ska jag vara ärlig så tyckte jag förut det var ganska jobbigt att åka dit på sommaren, för det fanns så lite att göra. Hon var inte lika rolig som farmor och farfar tyckte jag. Så, när jag gick i mellanstadiet flyttade hon till Umeå, bara ett kvarter från mamma och pappa och helt plötsligt befann jag mig i hennes kök varje fredag efter idrotten där hon såg till att jag fick i mig mellanmål och i hennes soffa de nätter när mamma och pappa var borta i jobb.
Någon gång under de mellanmålen, middagarna och övernattningarna tog min mormor en särskild plats i mitt hjärta. Min mormor berättar inte om sina känslor, men allt eftersom jag lärde känna henne började jag förstå hur hon, på sitt sätt, visade sin uppskattning. Hur hon såg till att det fanns blåbär i en skål bredvid min tekopp en eftermiddag när jag kom hem till henne efter skolan. Hur hon alltid tar mig i handen och håller den hårt när jag ska gå. Hur hon med tårar i ögonen kramade mig när jag för första gången sa att jag älskar henne.
Jag älskar min mormor så ofantligt och att se henne bli så gammal och trött på bara ett år, har varit bland det smärtsammaste jag upplevt. Idag är min mormor piggare och hon mår mycket bättre än i höstas, men när det var som värst hjälpte min tro mig. Min tro att det finns något bortom detta.
Jag måste tro att det finns mer än det här. Jag måste tro att våra bortgångna älskade finns där och väntar på oss, för annars står jag inte ut med tanken att mormor någon gång, förhoppningsvis inte än på ett tag, ska lämna mig.
Jag måste tro att morfar tar emot henne med öppna armar när det väl är dags.
Jag måste tro att det finns mer än det här, för min egen skull.
Min mormor är 82år och det senaste året har hon gått från att ha skött hemmet själv, promenerat med hunden var fjärde timme och lagat middagar till mig, till att gå med rollator, behöva hemtjänst och dras med krämpor. Framför mina ögon har hon sjunkit ihop lite, som om luften liksom gått ur henne lite.
Min mormor förlorade sin make, min morfar, 1984 och har varit ensam sen dess. Hon bodde utanför Pajala och ska jag vara ärlig så tyckte jag förut det var ganska jobbigt att åka dit på sommaren, för det fanns så lite att göra. Hon var inte lika rolig som farmor och farfar tyckte jag. Så, när jag gick i mellanstadiet flyttade hon till Umeå, bara ett kvarter från mamma och pappa och helt plötsligt befann jag mig i hennes kök varje fredag efter idrotten där hon såg till att jag fick i mig mellanmål och i hennes soffa de nätter när mamma och pappa var borta i jobb.
Någon gång under de mellanmålen, middagarna och övernattningarna tog min mormor en särskild plats i mitt hjärta. Min mormor berättar inte om sina känslor, men allt eftersom jag lärde känna henne började jag förstå hur hon, på sitt sätt, visade sin uppskattning. Hur hon såg till att det fanns blåbär i en skål bredvid min tekopp en eftermiddag när jag kom hem till henne efter skolan. Hur hon alltid tar mig i handen och håller den hårt när jag ska gå. Hur hon med tårar i ögonen kramade mig när jag för första gången sa att jag älskar henne.
Jag älskar min mormor så ofantligt och att se henne bli så gammal och trött på bara ett år, har varit bland det smärtsammaste jag upplevt. Idag är min mormor piggare och hon mår mycket bättre än i höstas, men när det var som värst hjälpte min tro mig. Min tro att det finns något bortom detta.
Jag måste tro att det finns mer än det här. Jag måste tro att våra bortgångna älskade finns där och väntar på oss, för annars står jag inte ut med tanken att mormor någon gång, förhoppningsvis inte än på ett tag, ska lämna mig.
Jag måste tro att morfar tar emot henne med öppna armar när det väl är dags.
Jag måste tro att det finns mer än det här, för min egen skull.
Day 08 - A moment
Vi går rakt in i bland träden, följer en liten upptrampad stig, tar till vänster, hoppar över ett torrt dike och så är vi framme. Vi står vid en stipendiats och dennes familjs hem. En lillebror gömmer sig bakom mammas kjol och kikar fram. Fadern i familjen vet man inte var han är, han försvann ur bilden för några år sedan.
Vi sitter på pallar och samtalar om vad flickan vill göra efter sin utbildning och vi ger bort gåvor. Pennor, avlagda kläder och skrivböcker. Familjen behöver så mycket mer, men vi har bara pennor att ge.
Jag berättar, genom dottern, för modern om vilken respekt jag känner för henne och hur jag tycker hon är så stark. Jag ser henne i ögonen och önskar dem all lycka. Och jag vet att jag inte kan göra annat än ge henne ord.
Det här med tränarens roll i laget
Att vara tränare är ett stort ansvar, men så är det även att vara spelare i ett lag.
Som tränare har du som ansvar att genom träning och vägledning, försöka få laget att spela och fungera ihop för att nå ett mål. Som spelare har du istället ett ansvar gentemot dig och dina lagkamrater att arbeta för en gemensam framgång och göra ditt bästa som spelare i laget. - Som tränare har man helt enkelt ansvar för hela laget medan man som spelare har ansvar för sin egen roll i laget.
Så, vad muttrar jag om tränarens roll i laget? Jo, att sagda person får för mycket uppmärksamhet. Vid förluster talas det om att tränaren tog fel beslut, matchade fel och använde sig av fel taktik - medan det, vid vinster, talas om coachseger - för tränaren tog ju så bra beslut och matchade helt rätt. Det jag anser många glömmer är de andra besluten som tas under en match - spelarnas. Spelare, vågar jag säga, tar flera tusen beslut under en match - de flesta omedvetna, och det är också kombinationen av deras beslut som tekniskt sett gör matchen. Spelarna är ju de som gör laget. Tränaren är bara priviligerad nog att få vara en del av det, vill jag påstå.
Tränaren har sin del i resultatet, absolut, det är den som genom sina instruktioner och sin vägledning ska träna laget i vilka beslut de ska ta i olika situationer för att laget ska få till en gemensam tanke i sitt spel. Om spelarna sedan följer instruktioner är upp till de själva.
Som tränare tyckte jag ofta att jag fick oförtjänt mycket kritik för att det gått dåligt under en match, jag tyckte också att jag fick oförtjänt mycket bra kritik om det gått bra under en match. För, som tränare kan jag inte annat göra än att försöka ge beröm och kritik och ge spelare mina idéer på hur situationer ska lösas - om spelarna sedan väljer att följa mina idéer eller ta åt sig mitt beröm eller min kritik är helt upp till dem själva.
Oberoende på beslutet tränaren tar så är det alltid spelarna som styr hur matchen ska gå. Därför ska de uppmärksammas. De ska hyllas om det går bra men de ska också ha kritik om det går dåligt - för det är spelarna som är laget. Det vill jag alltid hävda - mina tjejer, som jag tränade, var själva laget och de var de som nådde framgångar - jag hade bara tur som fick följa med på färden.
Som tränare har du som ansvar att genom träning och vägledning, försöka få laget att spela och fungera ihop för att nå ett mål. Som spelare har du istället ett ansvar gentemot dig och dina lagkamrater att arbeta för en gemensam framgång och göra ditt bästa som spelare i laget. - Som tränare har man helt enkelt ansvar för hela laget medan man som spelare har ansvar för sin egen roll i laget.
Så, vad muttrar jag om tränarens roll i laget? Jo, att sagda person får för mycket uppmärksamhet. Vid förluster talas det om att tränaren tog fel beslut, matchade fel och använde sig av fel taktik - medan det, vid vinster, talas om coachseger - för tränaren tog ju så bra beslut och matchade helt rätt. Det jag anser många glömmer är de andra besluten som tas under en match - spelarnas. Spelare, vågar jag säga, tar flera tusen beslut under en match - de flesta omedvetna, och det är också kombinationen av deras beslut som tekniskt sett gör matchen. Spelarna är ju de som gör laget. Tränaren är bara priviligerad nog att få vara en del av det, vill jag påstå.
Tränaren har sin del i resultatet, absolut, det är den som genom sina instruktioner och sin vägledning ska träna laget i vilka beslut de ska ta i olika situationer för att laget ska få till en gemensam tanke i sitt spel. Om spelarna sedan följer instruktioner är upp till de själva.
Som tränare tyckte jag ofta att jag fick oförtjänt mycket kritik för att det gått dåligt under en match, jag tyckte också att jag fick oförtjänt mycket bra kritik om det gått bra under en match. För, som tränare kan jag inte annat göra än att försöka ge beröm och kritik och ge spelare mina idéer på hur situationer ska lösas - om spelarna sedan väljer att följa mina idéer eller ta åt sig mitt beröm eller min kritik är helt upp till dem själva.
Oberoende på beslutet tränaren tar så är det alltid spelarna som styr hur matchen ska gå. Därför ska de uppmärksammas. De ska hyllas om det går bra men de ska också ha kritik om det går dåligt - för det är spelarna som är laget. Det vill jag alltid hävda - mina tjejer, som jag tränade, var själva laget och de var de som nådde framgångar - jag hade bara tur som fick följa med på färden.
This just in
Två koppar från Rörstrands Filippa K har fått flytta in till vår lilla samling!
Jag vill vara din medmänniska.
Det finns inget jag sätter så mycket ära i som att vara en sympatisk människa.
Och jag försöker att vara en.
Många gånger har jag känt mig förminskad och tillplattad, senast igår när jag tänker efter, och jag gör allt jag kan för att själv inte vara den som trycker ner. Jag försöker att inte vifta undan människor som kommer och pratar med mig, jag försöker att inte avbryta människor och jag försöker verkligen att få människor att känna sig sedda, hörda, betydelsefulla – viktiga.
Varför? För att det behövs.
Jag vet inte om jag lyckas eller inte och jag vet inte om det uppskattas eller inte. Men jag hoppas. Jag hoppas att jag får andra människor att känna sig sedda och betydelsefulla i mitt sällskap.För det behövs.
Igår när vi skulle sova så sa Viktor något till mig som värmde så otroligt och som fick mig att börja skriva det här inlägget. Han sa precis vad jag vill vara.
”Du är en fin människa.”
