#4 - göra drastisk förändring med mitt utseende
I'm a teenager hear me roar!
Folk i min närhet har troligen inte missat att jag snart fyller år. 20 år för att vara precis. Detta medför blandade känslor då jag älskar attt fylla år, trots att jag bestämt hävdar det motsatta.
Att fylla 20 innebär att jag äntligen får gå på systemet och köpa vin. Det innebär ockå att jag snart haft körkort i två år och inte längre går på prövotid. Det innebär också att jag inte längre är en tonåring och det är detta faktum som gör att jag känner mig lite velig till att fylla 20. Jag känner mig nämligen inte riktigt färdig.
Jag känner att jag missat ett stort kapitel av min tonårstid - Tonårsrevolten.
Därför, mina tre eminenta läsare, ska jag- på 27 dagar, utföra de sista handlingarna som gör min tonår komplett. Dessa handlingar kommer att dokumenteras i bloggen med bilder och intryck. För att kunna göra detta på ett någorlunda ordnat sätt - en kaosartad ordning, likt en tonåring - ska jag lista mina uppdrag.
#1 - hoppa på en tandkrämstub
#2 - skaffa en tatuering utan föräldrars vetskap
#3 - smyga ut om natten
#4 - göra drastisk förändring med mitt utseende
#5 - sno slattar från föräldrars spritskåp
Nämen, såatte.. Dags att sätta igång.
I'm a Teenager hear me ROAR!
Peakparty
Efter en trevlig kväll på peak är jag redo för sommar
Day 10 - What you wore today
Därför valde jag att visa det i mina kläder, genom att ha på mig en färgglad klänning, tunna strumpbyxor och ett flätat skärp i midjan. Till denna outfit bar jag även ett fredagsglow som jag alltid har på fredagar, just för att det är - *dingdingding* Fredag.
Men nog om det, vad jag vill göra med denna rubrik idag är att passa på att uttrycka mina känslor för tunna strumpbyxor. De tillfällen jag haft tunna strumpbyxor de senaste två åren kan jag troligen räkna på en hand. Men idag hände det alltså. Jag tog upp de slinkiga snarorna ur lådan, som alltid tar mig tillbaka till tiden då strumpbyxorna alltid hasade ner och man fick blöjrumpa, och gick noga igenom dem på jakt efter eventuella hål eller maskor. Efter att nöjt ha konstaterat dess hela skick trär jag på mig dem.
Bara den proceduren är ett kapitel för sig då man har långa naglar, för man ska då försöka trä på sig dessa, ytterst fragila, extra skinn utan att riva en maska i dem. Men det gick bra, tackar som frågar! Både jag och strumpbyxorna tog oss igenom morgonen utan några större missöden.
Så, om dagarna arbetar jag som konsult, vilket innebär att jag spenderar mina åtta timmar i en bekväm skrivbordsstol framför ett skrivbord - inte en aktivitet som brukar generera särskilt mycket fara för eventuella tunna strumpbyxor. Under hela morgonen gick jag som på tunn is, försiktigt hasande, lite hopkrympt och beredd på varje litet ljud av en liten tråd som brister.
Helt plötsligt sker det. Det som inte får hända.
Jag reser mig upp från mitt skrivbord för att gå och fylla på min kaffekopp när jag liksom slungas tillbaka lite då jag glömt att ta av mig mina hörlurar. I den rörelsen kommer min lillfingernagel åt en liten, liten tråd på låret och det lilla, lilla hålet i strumpbyxorna är ett faktum.
Jag inser då varför man kan räkna de gånger jag använt tunna strumpbyxor på en hand. För att jag bara har tre par tunna strumpbyxor. Och det har nu gått hål i alla.
Day 09 - Your Beliefs
Min mormor är 82år och det senaste året har hon gått från att ha skött hemmet själv, promenerat med hunden var fjärde timme och lagat middagar till mig, till att gå med rollator, behöva hemtjänst och dras med krämpor. Framför mina ögon har hon sjunkit ihop lite, som om luften liksom gått ur henne lite.
Min mormor förlorade sin make, min morfar, 1984 och har varit ensam sen dess. Hon bodde utanför Pajala och ska jag vara ärlig så tyckte jag förut det var ganska jobbigt att åka dit på sommaren, för det fanns så lite att göra. Hon var inte lika rolig som farmor och farfar tyckte jag. Så, när jag gick i mellanstadiet flyttade hon till Umeå, bara ett kvarter från mamma och pappa och helt plötsligt befann jag mig i hennes kök varje fredag efter idrotten där hon såg till att jag fick i mig mellanmål och i hennes soffa de nätter när mamma och pappa var borta i jobb.
Någon gång under de mellanmålen, middagarna och övernattningarna tog min mormor en särskild plats i mitt hjärta. Min mormor berättar inte om sina känslor, men allt eftersom jag lärde känna henne började jag förstå hur hon, på sitt sätt, visade sin uppskattning. Hur hon såg till att det fanns blåbär i en skål bredvid min tekopp en eftermiddag när jag kom hem till henne efter skolan. Hur hon alltid tar mig i handen och håller den hårt när jag ska gå. Hur hon med tårar i ögonen kramade mig när jag för första gången sa att jag älskar henne.
Jag älskar min mormor så ofantligt och att se henne bli så gammal och trött på bara ett år, har varit bland det smärtsammaste jag upplevt. Idag är min mormor piggare och hon mår mycket bättre än i höstas, men när det var som värst hjälpte min tro mig. Min tro att det finns något bortom detta.
Jag måste tro att det finns mer än det här. Jag måste tro att våra bortgångna älskade finns där och väntar på oss, för annars står jag inte ut med tanken att mormor någon gång, förhoppningsvis inte än på ett tag, ska lämna mig.
Jag måste tro att morfar tar emot henne med öppna armar när det väl är dags.
Jag måste tro att det finns mer än det här, för min egen skull.
Day 08 - A moment
Vi går rakt in i bland träden, följer en liten upptrampad stig, tar till vänster, hoppar över ett torrt dike och så är vi framme. Vi står vid en stipendiats och dennes familjs hem. En lillebror gömmer sig bakom mammas kjol och kikar fram. Fadern i familjen vet man inte var han är, han försvann ur bilden för några år sedan.
Vi sitter på pallar och samtalar om vad flickan vill göra efter sin utbildning och vi ger bort gåvor. Pennor, avlagda kläder och skrivböcker. Familjen behöver så mycket mer, men vi har bara pennor att ge.
Jag berättar, genom dottern, för modern om vilken respekt jag känner för henne och hur jag tycker hon är så stark. Jag ser henne i ögonen och önskar dem all lycka. Och jag vet att jag inte kan göra annat än ge henne ord.
Det här med tränarens roll i laget
Som tränare har du som ansvar att genom träning och vägledning, försöka få laget att spela och fungera ihop för att nå ett mål. Som spelare har du istället ett ansvar gentemot dig och dina lagkamrater att arbeta för en gemensam framgång och göra ditt bästa som spelare i laget. - Som tränare har man helt enkelt ansvar för hela laget medan man som spelare har ansvar för sin egen roll i laget.
Så, vad muttrar jag om tränarens roll i laget? Jo, att sagda person får för mycket uppmärksamhet. Vid förluster talas det om att tränaren tog fel beslut, matchade fel och använde sig av fel taktik - medan det, vid vinster, talas om coachseger - för tränaren tog ju så bra beslut och matchade helt rätt. Det jag anser många glömmer är de andra besluten som tas under en match - spelarnas. Spelare, vågar jag säga, tar flera tusen beslut under en match - de flesta omedvetna, och det är också kombinationen av deras beslut som tekniskt sett gör matchen. Spelarna är ju de som gör laget. Tränaren är bara priviligerad nog att få vara en del av det, vill jag påstå.
Tränaren har sin del i resultatet, absolut, det är den som genom sina instruktioner och sin vägledning ska träna laget i vilka beslut de ska ta i olika situationer för att laget ska få till en gemensam tanke i sitt spel. Om spelarna sedan följer instruktioner är upp till de själva.
Som tränare tyckte jag ofta att jag fick oförtjänt mycket kritik för att det gått dåligt under en match, jag tyckte också att jag fick oförtjänt mycket bra kritik om det gått bra under en match. För, som tränare kan jag inte annat göra än att försöka ge beröm och kritik och ge spelare mina idéer på hur situationer ska lösas - om spelarna sedan väljer att följa mina idéer eller ta åt sig mitt beröm eller min kritik är helt upp till dem själva.
Oberoende på beslutet tränaren tar så är det alltid spelarna som styr hur matchen ska gå. Därför ska de uppmärksammas. De ska hyllas om det går bra men de ska också ha kritik om det går dåligt - för det är spelarna som är laget. Det vill jag alltid hävda - mina tjejer, som jag tränade, var själva laget och de var de som nådde framgångar - jag hade bara tur som fick följa med på färden.
This just in
Två koppar från Rörstrands Filippa K har fått flytta in till vår lilla samling!
Jag vill vara din medmänniska.
Det finns inget jag sätter så mycket ära i som att vara en sympatisk människa.
Och jag försöker att vara en.
Många gånger har jag känt mig förminskad och tillplattad, senast igår när jag tänker efter, och jag gör allt jag kan för att själv inte vara den som trycker ner. Jag försöker att inte vifta undan människor som kommer och pratar med mig, jag försöker att inte avbryta människor och jag försöker verkligen att få människor att känna sig sedda, hörda, betydelsefulla – viktiga.
Varför? För att det behövs.
Jag vet inte om jag lyckas eller inte och jag vet inte om det uppskattas eller inte. Men jag hoppas. Jag hoppas att jag får andra människor att känna sig sedda och betydelsefulla i mitt sällskap.För det behövs.
Igår när vi skulle sova så sa Viktor något till mig som värmde så otroligt och som fick mig att börja skriva det här inlägget. Han sa precis vad jag vill vara.
”Du är en fin människa.”
En tokig pilot.
Jag var, tisdagen den 11 septemer, 9 år gammal och gick i årskurs tre. Precis innan jag skulle åka på fotbollsträning på ersäng, som för övrigt var en grusplan då, såg jag på nyheterna att flygplan kraschat i två jättehöga torn i New York. Jag såg röken bolma ur det första tornet och innan jag hann förstå det så var det något som träffade det andra. Jag förstod inte hur tornen kunde rasa, det borde ju bara ha blivit ett litet hål där flygplanet hamnat. Jag förstod inte hur tusan piloten kunde ha missat att de stora tornen var i vägen, för pappa hade sagt att det fanns jättemastar som blinkade så man skulle se byggnaderna, även om det var mörkt. Vilken tokig pilot.
Min älskade gudson Ebbe är nu lite mer än 3 månader. När han går i skolan och börjar läsa lite historia i lågstadiet kanske de får forska om World Trade Center, som då hunnit bli historia. De kanske får läsa i historiaböcker om hur flygplan flög in i två höga torn. Göra stora planscher med faktarutor, stavfel och bilder. Massor med bilder. Häftiga bilder. Bilder på tornen, på smällen och på Ground Zero. Men, kommer han att förstå varför?
Om han skulle fråga så lovar jag att svara.
Jag svarar: "Det var en tokig pilot, en ganska elak en, som kanske inte tänkte på hur ledsna många skulle bli." Och jag berömmer deras intressanta och spännande plansch.
Typ såhär kände jag på Coop när en äldre kvinna tar sista sushiboxen, 3 sekunder innan jag hunnit fram.
Gametime.
Jag fick visst något i ögat bara..
här eller där?
Day 07 - Your best friend
Oh, vad jag har undvikit detta ämne länge nu. Jag hatar bästa vän inlägg där jag sa berätta om min bästa vän. Hur jag än gör å får jag alltid dåligt samvete för att ha utelämnat någon.
Jag anser inte att jag har särskilt många vänner – hellre en fågel i handen än tio i skogen liksom. Men de få vänner jag ser som nära är de som jag är villig att släppa allt för. Jag älskar mina vänner och när jag nu skriver om dem kan jag inte låta bli att bli lite tårögd.
För att undvika mitt dåliga samvete, så vill jag klargöra att alla ni som jag kontaktar på något sätt minst 2 ggr i halvåret för att prata eller bestämma en mysig träff – ni är fantastiska och jag vet inte vad jag skulle göra utan er. Ni är några stycken, men jag skulle vilja sätta fokus på någon jag inte pratat med sen mars och någon som jag inte stämt träff med i hela mitt liv.
En gammal lagkamrat som heter Sara Lundin är, enligt mig, allas bästa vän. Jag har aldrig träffat någon så osjälvisk, genomsnäll och öppen människa. Sara har alltid välkomnat nya spelare med öppna armar, psykiska som fysiska öppna armar, och hon har alltid lyssnat när någon behövt. Folk pratar om hur öppna de är mot andra och hur man gärna lyssnar när någon annan pratar – Sara säger det inte, hon bara är så. Jag kan nästan slå vad om att vem som helst skulle kunna komma till Sara, säga att denne var lite nere och Sara skulle, även fast hon har egna bekymmer, lyssna, uppmuntra eller trösta. Ofta har hon fungerat som min stöttepelare, dels inom sportsliga prestationer, men också inom privatlivet, och varje gång jag pratat med henne har jag känt mig förstådd. Jag tror det är hennes gåva.
Som jag tidigare nämnde så har jag inte pratat med henne sen mars, men hon ger mig inte dåligt samvete för det. Hon ger mig en kram istället, och frågar hur jag mår. Och det tillsammans med ovannämnda skapar, för mig, en otrolig respekt för Sara, som forna lagkamrat, vän och hönsmamma. Hon är en otrolig klippa och vän.
Hon är allas Bästa Vän.
