Jag vill inte ens prata om det.

Måndagen från helvetet.

Nk redovisning
Matteprov
Tyska

Jag har haft en liten paus just för att min dator inte hare xisterat. Nu lever han tryggt(?) i min händer igen.

Jag hae tänkt skriva ett bra inlägg om hur reglerna lyder angående utsläppt hår på sportfoton, men det enda jag har och säga är; Nä.

Är det verkligen möjligt att det år måndag igen?
Jo det är fan det.

Ska vara med laget ikväll och ta det lugnt och jag sminkade mig vardagligt men då är ju bara frågan hur jg fick min fransar så böjda, långa, jämna och naturliga? Hur? Det värsta är att detta troligen var ett once-in-a-lifetime moment. Och vad ska jag göra? Jo, sitta med tjejerna inomhud och titta på melodifestivalen. livet är allt bra komiskt.

Kopfsmärtzen.

Ni vet när läraren frågar: Hur mycket tid har vi kvar?
Och någon säger: 10 minuter.

Visst fan är det alltid någon som ska upplysa om att nä, det är ju faktiskt 15minuter kvar.
Varför? Är vi så besatta av att ha rätt att vi glömmer bort anledningen till varför små vita lögner egentligen kommer till?
Måste vi ha rätt hela tiden eller klarar vi av att någon gång ha fel eller till och med, låta en annan person få känna sig duktig någon gång. Nej, det går inte. Det går inte för vi är så jävla brydda om att mata vårat ego. Äh, det är ju för pinsamt.


10minuter kvar till lunch.

"Nu går jag och blir lesbisk."

Alla tjejer, har ni kanske någonsin tänkt den frasen i ert stilla sinne? Ni som har det, kanske känner igen den där känslan som bara kommer när killen verkligen inte förstår. Ni kan ha en dålig dag och han säger fel saker, din pms bankar på dörren och han lyckas reta upp dig just då? 'Varför förstår han inte?' är den frasen som går på löpande band i huvudet.

Jag ska inte ljuga, jag har själv känt den känslan både en och två gånger och det är bland de värsta som finns. Det händer oftast när jag blir irriterad på någonting och min respektive inte förstår det. Det är då allting brister och känslor från två år tillbaka kan komma och spä på det hela lite ytterligare. Varför blir det då såhär? Han vill ju faktiskt inget illa. Är det så att han inte förstår eller är vi tjejer för dåliga på att förklara? Är det till och med så att vi tjejer överdriver? Jag låter er dra era egna slutsatser.

Nu råkar det ju vara så att trots ens tankar om att byta sida, så är det någonting hos just din stjärna som gör att ilskan, lika fort som den kom - kan försvinna. Det är hans sätt att behålla lugnet och vänta ut dig, hans händer som så tröstande smeker ditt hår, hans ögon som inte dömer dig för ditt utbrott. Visst känns det bra i magen? Visst känner du att han är värd varenda sekund han inte riktigt förstår? Visst känner du att han är vad du behöver för att vara riktigt lycklig ändå? Kanske du slipper bli lesbisk ändå?