Fredag är min favoritdag.

Därför valde jag att visa det i mina kläder, genom att ha på mig en färgglad klänning, tunna strumpbyxor och ett flätat skärp i midjan. Till denna outfit bar jag även ett fredagsglow som jag alltid har på fredagar, just för att det är - *dingdingding* Fredag.

Men nog om det, vad jag vill göra med denna rubrik idag är att passa på att uttrycka mina känslor för tunna strumpbyxor. De tillfällen jag haft tunna strumpbyxor de senaste två åren kan jag troligen räkna på en hand. Men idag hände det alltså. Jag tog upp de slinkiga snarorna ur lådan, som alltid tar mig tillbaka till tiden då strumpbyxorna alltid hasade ner och man fick blöjrumpa, och gick noga igenom dem på jakt efter eventuella hål eller maskor. Efter att nöjt ha konstaterat dess hela skick trär jag på mig dem.

Bara den proceduren är ett kapitel för sig då man har långa naglar, för man ska då försöka trä på sig dessa, ytterst fragila, extra skinn utan att riva en maska i dem. Men det gick bra, tackar som frågar! Både jag och strumpbyxorna tog oss igenom morgonen utan några större missöden.

Så, om dagarna arbetar jag som konsult, vilket innebär att jag spenderar mina åtta timmar i en bekväm skrivbordsstol framför ett skrivbord - inte en aktivitet som brukar generera särskilt mycket fara för eventuella tunna strumpbyxor. Under hela morgonen gick jag som på tunn is, försiktigt hasande, lite hopkrympt och beredd på varje litet ljud av en liten tråd som brister.

Helt plötsligt sker det. Det som inte får hända.

Jag reser mig upp från mitt skrivbord för att gå och fylla på min kaffekopp när jag liksom slungas tillbaka lite då jag glömt att ta av mig mina hörlurar. I den rörelsen kommer min lillfingernagel åt en liten, liten tråd på låret och det lilla, lilla hålet i strumpbyxorna är ett faktum.

Jag inser då varför man kan räkna de gånger jag använt tunna strumpbyxor på en hand. För att jag bara har tre par tunna strumpbyxor. Och det har nu gått hål i alla.