Vi går rakt in i bland träden, följer en liten upptrampad stig, tar till vänster, hoppar över ett torrt dike och så är vi framme. Vi står vid en stipendiats och dennes familjs hem. En lillebror gömmer sig bakom mammas kjol och kikar fram. Fadern i familjen vet man inte var han är, han försvann ur bilden för några år sedan.

Vi sitter på pallar och samtalar om vad flickan vill göra efter sin utbildning och vi ger bort gåvor. Pennor, avlagda kläder och skrivböcker. Familjen behöver så mycket mer, men vi har bara pennor att ge.

Jag berättar, genom dottern, för modern om vilken respekt jag känner för henne och hur jag tycker hon är så stark. Jag ser henne i ögonen och önskar dem all lycka. Och jag vet att jag inte kan göra annat än ge henne ord.