Det finns inget jag sätter så mycket ära i som att vara en sympatisk människa.
Och jag försöker att vara en.

Många gånger har jag känt mig förminskad och tillplattad, senast igår när jag tänker efter, och jag gör allt jag kan för att själv inte vara den som trycker ner. Jag försöker att inte vifta undan människor som kommer och pratar med mig, jag försöker att inte avbryta människor och jag försöker verkligen att få människor att känna sig sedda, hörda, betydelsefulla – viktiga.

Varför? För att det behövs.

Jag vet inte om jag lyckas eller inte och jag vet inte om det uppskattas eller inte. Men jag hoppas. Jag hoppas att jag får andra människor att känna sig sedda och betydelsefulla i mitt sällskap.För det behövs.

Igår när vi skulle sova så sa Viktor något till mig som värmde så otroligt och som fick mig att börja skriva det här inlägget. Han sa precis vad jag vill vara.

”Du är en fin människa.”