Oh, vad jag har undvikit detta ämne länge nu. Jag hatar bästa vän inlägg där jag sa berätta om min bästa vän. Hur jag än gör å får jag alltid dåligt samvete för att ha utelämnat någon.

Jag anser inte att jag har särskilt många vänner – hellre en fågel i handen än tio i skogen liksom. Men de få vänner jag ser som nära är de som jag är villig att släppa allt för. Jag älskar mina vänner och när jag nu skriver om dem kan jag inte låta bli att bli lite tårögd.

För att undvika mitt dåliga samvete, så vill jag klargöra att alla ni som jag kontaktar på något sätt minst  2 ggr i halvåret för att prata eller bestämma en mysig träff – ni är fantastiska och jag vet inte vad jag skulle göra utan er. Ni är några stycken, men jag skulle vilja sätta fokus på någon jag inte pratat med sen mars och någon som jag inte stämt träff med i hela mitt liv.

En gammal lagkamrat som heter Sara Lundin är, enligt mig, allas bästa vän. Jag har aldrig träffat någon så osjälvisk, genomsnäll och öppen människa. Sara har alltid välkomnat nya spelare med öppna armar, psykiska som fysiska öppna armar, och hon har alltid lyssnat när någon behövt. Folk pratar om hur öppna de är mot andra och hur man gärna lyssnar när någon annan pratar – Sara säger det inte, hon bara är så. Jag kan nästan slå vad om att vem som helst skulle kunna komma till Sara, säga att denne var lite nere och Sara skulle, även fast hon har egna bekymmer, lyssna, uppmuntra eller trösta. Ofta har hon fungerat som min stöttepelare, dels inom sportsliga prestationer, men också inom privatlivet, och varje gång jag pratat med henne har jag känt mig förstådd. Jag tror det är hennes gåva.

Som jag tidigare nämnde så har jag inte pratat med henne sen mars, men hon ger mig inte dåligt samvete för det. Hon ger mig en kram istället, och frågar hur jag mår. Och det tillsammans med ovannämnda skapar, för mig, en otrolig respekt för Sara, som forna lagkamrat, vän och hönsmamma. Hon är en otrolig klippa och vän.

Hon är allas Bästa Vän.