Peakparty
Efter en trevlig kväll på peak är jag redo för sommar
Day 10 - What you wore today
Fredag är min favoritdag.
Därför valde jag att visa det i mina kläder, genom att ha på mig en färgglad klänning, tunna strumpbyxor och ett flätat skärp i midjan. Till denna outfit bar jag även ett fredagsglow som jag alltid har på fredagar, just för att det är - *dingdingding* Fredag.
Men nog om det, vad jag vill göra med denna rubrik idag är att passa på att uttrycka mina känslor för tunna strumpbyxor. De tillfällen jag haft tunna strumpbyxor de senaste två åren kan jag troligen räkna på en hand. Men idag hände det alltså. Jag tog upp de slinkiga snarorna ur lådan, som alltid tar mig tillbaka till tiden då strumpbyxorna alltid hasade ner och man fick blöjrumpa, och gick noga igenom dem på jakt efter eventuella hål eller maskor. Efter att nöjt ha konstaterat dess hela skick trär jag på mig dem.
Bara den proceduren är ett kapitel för sig då man har långa naglar, för man ska då försöka trä på sig dessa, ytterst fragila, extra skinn utan att riva en maska i dem. Men det gick bra, tackar som frågar! Både jag och strumpbyxorna tog oss igenom morgonen utan några större missöden.
Så, om dagarna arbetar jag som konsult, vilket innebär att jag spenderar mina åtta timmar i en bekväm skrivbordsstol framför ett skrivbord - inte en aktivitet som brukar generera särskilt mycket fara för eventuella tunna strumpbyxor. Under hela morgonen gick jag som på tunn is, försiktigt hasande, lite hopkrympt och beredd på varje litet ljud av en liten tråd som brister.
Helt plötsligt sker det. Det som inte får hända.
Jag reser mig upp från mitt skrivbord för att gå och fylla på min kaffekopp när jag liksom slungas tillbaka lite då jag glömt att ta av mig mina hörlurar. I den rörelsen kommer min lillfingernagel åt en liten, liten tråd på låret och det lilla, lilla hålet i strumpbyxorna är ett faktum.
Jag inser då varför man kan räkna de gånger jag använt tunna strumpbyxor på en hand. För att jag bara har tre par tunna strumpbyxor. Och det har nu gått hål i alla.
Därför valde jag att visa det i mina kläder, genom att ha på mig en färgglad klänning, tunna strumpbyxor och ett flätat skärp i midjan. Till denna outfit bar jag även ett fredagsglow som jag alltid har på fredagar, just för att det är - *dingdingding* Fredag.
Men nog om det, vad jag vill göra med denna rubrik idag är att passa på att uttrycka mina känslor för tunna strumpbyxor. De tillfällen jag haft tunna strumpbyxor de senaste två åren kan jag troligen räkna på en hand. Men idag hände det alltså. Jag tog upp de slinkiga snarorna ur lådan, som alltid tar mig tillbaka till tiden då strumpbyxorna alltid hasade ner och man fick blöjrumpa, och gick noga igenom dem på jakt efter eventuella hål eller maskor. Efter att nöjt ha konstaterat dess hela skick trär jag på mig dem.
Bara den proceduren är ett kapitel för sig då man har långa naglar, för man ska då försöka trä på sig dessa, ytterst fragila, extra skinn utan att riva en maska i dem. Men det gick bra, tackar som frågar! Både jag och strumpbyxorna tog oss igenom morgonen utan några större missöden.
Så, om dagarna arbetar jag som konsult, vilket innebär att jag spenderar mina åtta timmar i en bekväm skrivbordsstol framför ett skrivbord - inte en aktivitet som brukar generera särskilt mycket fara för eventuella tunna strumpbyxor. Under hela morgonen gick jag som på tunn is, försiktigt hasande, lite hopkrympt och beredd på varje litet ljud av en liten tråd som brister.
Helt plötsligt sker det. Det som inte får hända.
Jag reser mig upp från mitt skrivbord för att gå och fylla på min kaffekopp när jag liksom slungas tillbaka lite då jag glömt att ta av mig mina hörlurar. I den rörelsen kommer min lillfingernagel åt en liten, liten tråd på låret och det lilla, lilla hålet i strumpbyxorna är ett faktum.
Jag inser då varför man kan räkna de gånger jag använt tunna strumpbyxor på en hand. För att jag bara har tre par tunna strumpbyxor. Och det har nu gått hål i alla.
Day 09 - Your Beliefs
Jag måste tro.
Min mormor är 82år och det senaste året har hon gått från att ha skött hemmet själv, promenerat med hunden var fjärde timme och lagat middagar till mig, till att gå med rollator, behöva hemtjänst och dras med krämpor. Framför mina ögon har hon sjunkit ihop lite, som om luften liksom gått ur henne lite.
Min mormor förlorade sin make, min morfar, 1984 och har varit ensam sen dess. Hon bodde utanför Pajala och ska jag vara ärlig så tyckte jag förut det var ganska jobbigt att åka dit på sommaren, för det fanns så lite att göra. Hon var inte lika rolig som farmor och farfar tyckte jag. Så, när jag gick i mellanstadiet flyttade hon till Umeå, bara ett kvarter från mamma och pappa och helt plötsligt befann jag mig i hennes kök varje fredag efter idrotten där hon såg till att jag fick i mig mellanmål och i hennes soffa de nätter när mamma och pappa var borta i jobb.
Någon gång under de mellanmålen, middagarna och övernattningarna tog min mormor en särskild plats i mitt hjärta. Min mormor berättar inte om sina känslor, men allt eftersom jag lärde känna henne började jag förstå hur hon, på sitt sätt, visade sin uppskattning. Hur hon såg till att det fanns blåbär i en skål bredvid min tekopp en eftermiddag när jag kom hem till henne efter skolan. Hur hon alltid tar mig i handen och håller den hårt när jag ska gå. Hur hon med tårar i ögonen kramade mig när jag för första gången sa att jag älskar henne.
Jag älskar min mormor så ofantligt och att se henne bli så gammal och trött på bara ett år, har varit bland det smärtsammaste jag upplevt. Idag är min mormor piggare och hon mår mycket bättre än i höstas, men när det var som värst hjälpte min tro mig. Min tro att det finns något bortom detta.
Jag måste tro att det finns mer än det här. Jag måste tro att våra bortgångna älskade finns där och väntar på oss, för annars står jag inte ut med tanken att mormor någon gång, förhoppningsvis inte än på ett tag, ska lämna mig.
Jag måste tro att morfar tar emot henne med öppna armar när det väl är dags.
Jag måste tro att det finns mer än det här, för min egen skull.
Min mormor är 82år och det senaste året har hon gått från att ha skött hemmet själv, promenerat med hunden var fjärde timme och lagat middagar till mig, till att gå med rollator, behöva hemtjänst och dras med krämpor. Framför mina ögon har hon sjunkit ihop lite, som om luften liksom gått ur henne lite.
Min mormor förlorade sin make, min morfar, 1984 och har varit ensam sen dess. Hon bodde utanför Pajala och ska jag vara ärlig så tyckte jag förut det var ganska jobbigt att åka dit på sommaren, för det fanns så lite att göra. Hon var inte lika rolig som farmor och farfar tyckte jag. Så, när jag gick i mellanstadiet flyttade hon till Umeå, bara ett kvarter från mamma och pappa och helt plötsligt befann jag mig i hennes kök varje fredag efter idrotten där hon såg till att jag fick i mig mellanmål och i hennes soffa de nätter när mamma och pappa var borta i jobb.
Någon gång under de mellanmålen, middagarna och övernattningarna tog min mormor en särskild plats i mitt hjärta. Min mormor berättar inte om sina känslor, men allt eftersom jag lärde känna henne började jag förstå hur hon, på sitt sätt, visade sin uppskattning. Hur hon såg till att det fanns blåbär i en skål bredvid min tekopp en eftermiddag när jag kom hem till henne efter skolan. Hur hon alltid tar mig i handen och håller den hårt när jag ska gå. Hur hon med tårar i ögonen kramade mig när jag för första gången sa att jag älskar henne.
Jag älskar min mormor så ofantligt och att se henne bli så gammal och trött på bara ett år, har varit bland det smärtsammaste jag upplevt. Idag är min mormor piggare och hon mår mycket bättre än i höstas, men när det var som värst hjälpte min tro mig. Min tro att det finns något bortom detta.
Jag måste tro att det finns mer än det här. Jag måste tro att våra bortgångna älskade finns där och väntar på oss, för annars står jag inte ut med tanken att mormor någon gång, förhoppningsvis inte än på ett tag, ska lämna mig.
Jag måste tro att morfar tar emot henne med öppna armar när det väl är dags.
Jag måste tro att det finns mer än det här, för min egen skull.
Day 08 - A moment
Vi går rakt in i bland träden, följer en liten upptrampad stig, tar till vänster, hoppar över ett torrt dike och så är vi framme. Vi står vid en stipendiats och dennes familjs hem. En lillebror gömmer sig bakom mammas kjol och kikar fram. Fadern i familjen vet man inte var han är, han försvann ur bilden för några år sedan.
Vi sitter på pallar och samtalar om vad flickan vill göra efter sin utbildning och vi ger bort gåvor. Pennor, avlagda kläder och skrivböcker. Familjen behöver så mycket mer, men vi har bara pennor att ge.
Jag berättar, genom dottern, för modern om vilken respekt jag känner för henne och hur jag tycker hon är så stark. Jag ser henne i ögonen och önskar dem all lycka. Och jag vet att jag inte kan göra annat än ge henne ord.
Det här med tränarens roll i laget
Att vara tränare är ett stort ansvar, men så är det även att vara spelare i ett lag.
Som tränare har du som ansvar att genom träning och vägledning, försöka få laget att spela och fungera ihop för att nå ett mål. Som spelare har du istället ett ansvar gentemot dig och dina lagkamrater att arbeta för en gemensam framgång och göra ditt bästa som spelare i laget. - Som tränare har man helt enkelt ansvar för hela laget medan man som spelare har ansvar för sin egen roll i laget.
Så, vad muttrar jag om tränarens roll i laget? Jo, att sagda person får för mycket uppmärksamhet. Vid förluster talas det om att tränaren tog fel beslut, matchade fel och använde sig av fel taktik - medan det, vid vinster, talas om coachseger - för tränaren tog ju så bra beslut och matchade helt rätt. Det jag anser många glömmer är de andra besluten som tas under en match - spelarnas. Spelare, vågar jag säga, tar flera tusen beslut under en match - de flesta omedvetna, och det är också kombinationen av deras beslut som tekniskt sett gör matchen. Spelarna är ju de som gör laget. Tränaren är bara priviligerad nog att få vara en del av det, vill jag påstå.
Tränaren har sin del i resultatet, absolut, det är den som genom sina instruktioner och sin vägledning ska träna laget i vilka beslut de ska ta i olika situationer för att laget ska få till en gemensam tanke i sitt spel. Om spelarna sedan följer instruktioner är upp till de själva.
Som tränare tyckte jag ofta att jag fick oförtjänt mycket kritik för att det gått dåligt under en match, jag tyckte också att jag fick oförtjänt mycket bra kritik om det gått bra under en match. För, som tränare kan jag inte annat göra än att försöka ge beröm och kritik och ge spelare mina idéer på hur situationer ska lösas - om spelarna sedan väljer att följa mina idéer eller ta åt sig mitt beröm eller min kritik är helt upp till dem själva.
Oberoende på beslutet tränaren tar så är det alltid spelarna som styr hur matchen ska gå. Därför ska de uppmärksammas. De ska hyllas om det går bra men de ska också ha kritik om det går dåligt - för det är spelarna som är laget. Det vill jag alltid hävda - mina tjejer, som jag tränade, var själva laget och de var de som nådde framgångar - jag hade bara tur som fick följa med på färden.
Som tränare har du som ansvar att genom träning och vägledning, försöka få laget att spela och fungera ihop för att nå ett mål. Som spelare har du istället ett ansvar gentemot dig och dina lagkamrater att arbeta för en gemensam framgång och göra ditt bästa som spelare i laget. - Som tränare har man helt enkelt ansvar för hela laget medan man som spelare har ansvar för sin egen roll i laget.
Så, vad muttrar jag om tränarens roll i laget? Jo, att sagda person får för mycket uppmärksamhet. Vid förluster talas det om att tränaren tog fel beslut, matchade fel och använde sig av fel taktik - medan det, vid vinster, talas om coachseger - för tränaren tog ju så bra beslut och matchade helt rätt. Det jag anser många glömmer är de andra besluten som tas under en match - spelarnas. Spelare, vågar jag säga, tar flera tusen beslut under en match - de flesta omedvetna, och det är också kombinationen av deras beslut som tekniskt sett gör matchen. Spelarna är ju de som gör laget. Tränaren är bara priviligerad nog att få vara en del av det, vill jag påstå.
Tränaren har sin del i resultatet, absolut, det är den som genom sina instruktioner och sin vägledning ska träna laget i vilka beslut de ska ta i olika situationer för att laget ska få till en gemensam tanke i sitt spel. Om spelarna sedan följer instruktioner är upp till de själva.
Som tränare tyckte jag ofta att jag fick oförtjänt mycket kritik för att det gått dåligt under en match, jag tyckte också att jag fick oförtjänt mycket bra kritik om det gått bra under en match. För, som tränare kan jag inte annat göra än att försöka ge beröm och kritik och ge spelare mina idéer på hur situationer ska lösas - om spelarna sedan väljer att följa mina idéer eller ta åt sig mitt beröm eller min kritik är helt upp till dem själva.
Oberoende på beslutet tränaren tar så är det alltid spelarna som styr hur matchen ska gå. Därför ska de uppmärksammas. De ska hyllas om det går bra men de ska också ha kritik om det går dåligt - för det är spelarna som är laget. Det vill jag alltid hävda - mina tjejer, som jag tränade, var själva laget och de var de som nådde framgångar - jag hade bara tur som fick följa med på färden.
