På söndag är det 10 år sedan tvillingtornen rasade, upplyste värdarna i morgonsoffan mig. De satt och pratade om vad de gjort när de fick reda på nyheten och hur de reagerat.

Jag var, tisdagen den 11 septemer, 9 år gammal och gick i årskurs tre. Precis innan jag skulle åka på fotbollsträning på ersäng, som för övrigt var en grusplan då, såg jag på nyheterna att flygplan kraschat i två jättehöga torn i New York. Jag såg röken bolma ur det första tornet och innan jag hann förstå det så var det något som träffade det andra. Jag förstod inte hur tornen kunde rasa, det borde ju bara ha blivit ett litet hål där flygplanet hamnat. Jag förstod inte hur tusan piloten kunde ha missat att de stora tornen var i vägen, för pappa hade sagt att det fanns jättemastar som blinkade så man skulle se byggnaderna, även om det var mörkt. Vilken tokig pilot.

Min älskade gudson Ebbe är nu lite mer än 3 månader. När han går i skolan och börjar läsa lite historia  i lågstadiet kanske de får forska om World Trade Center, som då hunnit bli historia. De kanske får läsa i historiaböcker om hur flygplan flög in i två höga torn. Göra stora planscher med faktarutor, stavfel och bilder. Massor med bilder. Häftiga bilder. Bilder på tornen, på smällen och på Ground Zero. Men, kommer han att förstå varför?

Om han skulle fråga så lovar jag att svara.

Jag svarar: "Det var en tokig pilot, en ganska elak en, som kanske inte tänkte på hur ledsna många skulle bli." Och jag berömmer deras intressanta och spännande plansch.