Day 09 - Your Beliefs
Jag måste tro.
Min mormor är 82år och det senaste året har hon gått från att ha skött hemmet själv, promenerat med hunden var fjärde timme och lagat middagar till mig, till att gå med rollator, behöva hemtjänst och dras med krämpor. Framför mina ögon har hon sjunkit ihop lite, som om luften liksom gått ur henne lite.
Min mormor förlorade sin make, min morfar, 1984 och har varit ensam sen dess. Hon bodde utanför Pajala och ska jag vara ärlig så tyckte jag förut det var ganska jobbigt att åka dit på sommaren, för det fanns så lite att göra. Hon var inte lika rolig som farmor och farfar tyckte jag. Så, när jag gick i mellanstadiet flyttade hon till Umeå, bara ett kvarter från mamma och pappa och helt plötsligt befann jag mig i hennes kök varje fredag efter idrotten där hon såg till att jag fick i mig mellanmål och i hennes soffa de nätter när mamma och pappa var borta i jobb.
Någon gång under de mellanmålen, middagarna och övernattningarna tog min mormor en särskild plats i mitt hjärta. Min mormor berättar inte om sina känslor, men allt eftersom jag lärde känna henne började jag förstå hur hon, på sitt sätt, visade sin uppskattning. Hur hon såg till att det fanns blåbär i en skål bredvid min tekopp en eftermiddag när jag kom hem till henne efter skolan. Hur hon alltid tar mig i handen och håller den hårt när jag ska gå. Hur hon med tårar i ögonen kramade mig när jag för första gången sa att jag älskar henne.
Jag älskar min mormor så ofantligt och att se henne bli så gammal och trött på bara ett år, har varit bland det smärtsammaste jag upplevt. Idag är min mormor piggare och hon mår mycket bättre än i höstas, men när det var som värst hjälpte min tro mig. Min tro att det finns något bortom detta.
Jag måste tro att det finns mer än det här. Jag måste tro att våra bortgångna älskade finns där och väntar på oss, för annars står jag inte ut med tanken att mormor någon gång, förhoppningsvis inte än på ett tag, ska lämna mig.
Jag måste tro att morfar tar emot henne med öppna armar när det väl är dags.
Jag måste tro att det finns mer än det här, för min egen skull.
Min mormor är 82år och det senaste året har hon gått från att ha skött hemmet själv, promenerat med hunden var fjärde timme och lagat middagar till mig, till att gå med rollator, behöva hemtjänst och dras med krämpor. Framför mina ögon har hon sjunkit ihop lite, som om luften liksom gått ur henne lite.
Min mormor förlorade sin make, min morfar, 1984 och har varit ensam sen dess. Hon bodde utanför Pajala och ska jag vara ärlig så tyckte jag förut det var ganska jobbigt att åka dit på sommaren, för det fanns så lite att göra. Hon var inte lika rolig som farmor och farfar tyckte jag. Så, när jag gick i mellanstadiet flyttade hon till Umeå, bara ett kvarter från mamma och pappa och helt plötsligt befann jag mig i hennes kök varje fredag efter idrotten där hon såg till att jag fick i mig mellanmål och i hennes soffa de nätter när mamma och pappa var borta i jobb.
Någon gång under de mellanmålen, middagarna och övernattningarna tog min mormor en särskild plats i mitt hjärta. Min mormor berättar inte om sina känslor, men allt eftersom jag lärde känna henne började jag förstå hur hon, på sitt sätt, visade sin uppskattning. Hur hon såg till att det fanns blåbär i en skål bredvid min tekopp en eftermiddag när jag kom hem till henne efter skolan. Hur hon alltid tar mig i handen och håller den hårt när jag ska gå. Hur hon med tårar i ögonen kramade mig när jag för första gången sa att jag älskar henne.
Jag älskar min mormor så ofantligt och att se henne bli så gammal och trött på bara ett år, har varit bland det smärtsammaste jag upplevt. Idag är min mormor piggare och hon mår mycket bättre än i höstas, men när det var som värst hjälpte min tro mig. Min tro att det finns något bortom detta.
Jag måste tro att det finns mer än det här. Jag måste tro att våra bortgångna älskade finns där och väntar på oss, för annars står jag inte ut med tanken att mormor någon gång, förhoppningsvis inte än på ett tag, ska lämna mig.
Jag måste tro att morfar tar emot henne med öppna armar när det väl är dags.
Jag måste tro att det finns mer än det här, för min egen skull.
Kommentarer
Trackback
