Jag har alltid varit försiktig med att skriva ut privata saker här på bloggen. Däribland hur det är ställt mellan mig och Viktor. Dock så fick jag, för ett tag sen, en fråga om varför vi aldrig bråkar. Jag vet inte hur jag ska svara på sådant eftersom jag anser sådant som privat, men jag ska ge de ett försök i skrift.

Jag kan ju börja med att berätta att jag är superdålig på att bråka. För när jag blir riktigt arg så börjar jag gråta, och det är fantastisk svårt att framföra en vettig åsikt när man hela tiden avbryts av hulkande. Viktor vet att jag hanterar svårigheter genom att gråta. Jag vet att han hanterar svårigheter genom att gå in i sig själv och utifrån sett "stänga av känslorna".
De få gånger vi väl bråkar handlar det inte sällan om att en känner sig missförstådd, en brist på uppskattning eller helt enkelt för att få ut en massa känslor som lagt sig på hög inom en. Vi har varit tillsammans i snart två år. Kort tid för en del, Lång tid för andra, för Oss är det bara början. Något som händer ibland är att någon av oss känner att vi inte får tillräckligt med uppskattning och det gör rädslan, för att  den andre har slutat älska en, oändligt stor. Allt den andre säger eller gör vrids i ens huvud och det hela slutar med att man är rätt säker på att den andre inte längre älskar en.

Vad som händer sedan är att det brister, man orkar inte gå omkring med rädslan längre och när det väl gör det, så pratar vi. Kanske är det något helt annat som ligger bakom eller har man bara en dålig dag, men vi pratar alltid om det. Vi brukar ofta få lite mer förståelse för varandra och en påminnelse om vad som händer om vi inte uppskattar varandra eller berättar hur vi känner.

Låter min text som en kliché? Vi blir sams och förstår varandra bättre, men det är precis så det fungerar mellan oss. Trots att jag och Viktor ofta anses vara väldigt olika som personer så har vi en sak gemensamt - hur vi vill att det ska fungera i vårt förhållande.

Vi bråkar. Men på vårt eget sätt.