Day 07 - Your best friend
Oh, vad jag har undvikit detta ämne länge nu. Jag hatar bästa vän inlägg där jag sa berätta om min bästa vän. Hur jag än gör å får jag alltid dåligt samvete för att ha utelämnat någon.
Jag anser inte att jag har särskilt många vänner – hellre en fågel i handen än tio i skogen liksom. Men de få vänner jag ser som nära är de som jag är villig att släppa allt för. Jag älskar mina vänner och när jag nu skriver om dem kan jag inte låta bli att bli lite tårögd.
För att undvika mitt dåliga samvete, så vill jag klargöra att alla ni som jag kontaktar på något sätt minst 2 ggr i halvåret för att prata eller bestämma en mysig träff – ni är fantastiska och jag vet inte vad jag skulle göra utan er. Ni är några stycken, men jag skulle vilja sätta fokus på någon jag inte pratat med sen mars och någon som jag inte stämt träff med i hela mitt liv.
En gammal lagkamrat som heter Sara Lundin är, enligt mig, allas bästa vän. Jag har aldrig träffat någon så osjälvisk, genomsnäll och öppen människa. Sara har alltid välkomnat nya spelare med öppna armar, psykiska som fysiska öppna armar, och hon har alltid lyssnat när någon behövt. Folk pratar om hur öppna de är mot andra och hur man gärna lyssnar när någon annan pratar – Sara säger det inte, hon bara är så. Jag kan nästan slå vad om att vem som helst skulle kunna komma till Sara, säga att denne var lite nere och Sara skulle, även fast hon har egna bekymmer, lyssna, uppmuntra eller trösta. Ofta har hon fungerat som min stöttepelare, dels inom sportsliga prestationer, men också inom privatlivet, och varje gång jag pratat med henne har jag känt mig förstådd. Jag tror det är hennes gåva.
Som jag tidigare nämnde så har jag inte pratat med henne sen mars, men hon ger mig inte dåligt samvete för det. Hon ger mig en kram istället, och frågar hur jag mår. Och det tillsammans med ovannämnda skapar, för mig, en otrolig respekt för Sara, som forna lagkamrat, vän och hönsmamma. Hon är en otrolig klippa och vän.
Hon är allas Bästa Vän.
Ett avslutande inlägg på ett avslutat kapitel, skulle jag tro.
Jag har alltså läst Interclass med sam-inriktning, vilket innebär att jag läst samhällsvetenskap på engelska. Ja, de två första åren, det sista året var vi för få för att få kurser på engelska. Detta har inneburit att jag fått läsa de flesta kurserna med andra klasser, vilket faktiskt har fallit mig bra i smaken.
Jag kommer att sakna delar av skollivet. Jag kommer sakna det sociala nätverk jag har där och känslan av lättnad när jag får en långlunch och kan sitta och dricka kaffe med Ida. Jag kommer sakna den personliga kontakten jag haft med några av mina lärare, i synnerhet min handledare och hennes sätt att bemöta mig som den unika människa jag är.
Trots att jag kommer sakna mycket med gymnasiet så ser jag verkligen framemot att få gå ut. Att för första gången inte ha en endaste aning om vad som kommer att hända till hösten. På något sätt ger det lite en känsla av frihet och inte panik.
Mina tre år på gymnasiet har varit ganska fantastiska när jag ser tillbaka på dem och jag inser hur mycket som hänt under dem. Jag inser också gång på gång, hur mycket jag lärt mig från åren. hur jag kan tillämpa kunskap från alla tre åren och sedan resonera kring ett problem på ett sätt jag inte skulle kunna gjort tidigare. Jag inser, undan för undan att jag blivit lite mer vuxen.
Jag kommer sakna gymnasiet. Men jag är redo för det som kommer härnäst. Innan dess, ska jag dock krama ur det sista och slutgiltiga målet med mina tre år; Jag ska springa ut till min familj och säga att jag klarade det.
För det gjorde jag. Jag klarade det.
Ibland
Because a Girl can Never Have too Many Shoes
ojoj
Preg?
Morfar.
Kultur- idéhistoria.
Stupid.
Barack Obama, du har min respekt.
Dagens planer.
fix you.
Jag tänker på hur han håller ihop mig när det ibland känns som att jag ska gå sönder.
When you try your best but you don't succeed When you get what you want but not what you need When you feel so tired but you can't sleep Stuck in reverse And the tears come streaming down your face When you lose something you can't replace When you love someone but it goes to waste Could it be worse? Lights will guide you home And ignite your bones And I will try to fix you
När Viktor ska på lekis:
inte ok.
Apropå blåbär
06. Your Day
Än en gång är jag en dag för sent.
Igår så gick min dag till på följande vis:
06.40: Alarmet ringer.
06.42: Snoozar
06.45: Snoozar
06.50: Släpar mig upp, slår på The Voice
07.00: Försöker sminka på bort de tecken på komalik trötthet som inte gick bort av ansiktsvattnet.
07.15: Går ner och gör iordning frukost
07.40: Tar en powernap
08.00: Gör iordning för Ersäng
08.15: Åker mot mot Ersäng
08.30: Håller mina tre sista presentationer om Tanzaniaresan
11.05: Åker mot skolan
11.25: Störtar in på första lektionen, endast 30 minuter sen (dock godkänd frånvaro!)
16.10: Kommer hem och börjar laga mat
16.35: Åker mot Sporthushallen
16.50: Skickar ut tjejer att promenera, medan jag själv stannar inne
19.15: Börjar åka hemåt för att samla ihop saker
20.00: Åker på Coop
20.30: Anländer till Haga och lägenhten jag får låna i en månad.
21.00: Läser lite inför seminariet på fredag
22.10: Facebook
22.20: Mail
22.30: Bloggkoll
23.00: Läggdags
Det är längesen jag varit så utmattad efter en dag.
Könsorganet i lådan
Har jag en Nisch? Eller kanske bara en fördjupning i en vägg?
Jag har inte kunnat släppa nischen sedan dess, inte bara för min blogg men även för mig som person. Har jag någon speciell grej? Finns det något som kan få mig att studsa upp ur sängen en trist och grå morgon? - Inte som jag kan komma på, på rak arm (tragiskt nog).
Så nu började jag tänka lite på vad jag gör i mitt liv; jag umgås med vänner och familj, äter mat, läser böcker, tränar, coachar ett gäng med innebandytjejer, tittar på hockey, äter paj, drömmer om resor, dricker kaffe, inreder ställen jag är på i huvudet, snoozar, tänder ljus, gör listor, är ute och åker skoter och grillar korv, längtar till mitt jobb i sörfors, ligger i soffan..
- Jag är inte ute och partar så väldigt ofta, och när jag väl är det så kommer jag på mig själv att längta till Pipes of Scotland där man bara får sitta i goda vänners lag och prata, jag lagar inte särskilt mycket mat, men desto mer efterrätter, jag gör inte så mycket speciellt helt enkelt.
En nisch. Nischnischnischnischnischnischnischnischnisch. Lustigt ord. Låter tyskt. Näha, tyskan stavar Nische.
Vad får mig att studsa upp ur sängen? Förutom om madrassen skulle vara av stålfjädrar som tidsinställt avfyras med ett ganska stort tryck, så vettefan.
Jag älskar mina Houdinisar. Jag älskar att vara ute om man har ordentligt med kläder. Jag älskar att åka skoter och göra upp eld och grilla och min dröm är att ha en stuga dit jag kan åka på helger och bara glida runt i mina Houdinisar.
Men det är ju ingen Nisch, det är ju bara ett intresse. Jag verkar inte ha någon nisch. Har jag bara en fördjupning i en vägg trotsallt? Eller är det just det som är min nisch - att jag inte har någon?
Tjejen utan nisch.
Nej, jag ska bli tjejen som söker en nisch.
And so the search begins..
En bra bild.
