Jag har en vän som jag inte umgås mycket med längre. En vän som jag vet lyssnar när jag behöver det. En vän som skrev att det inte är den avlidne man ska tycka synd om, det är de anhöriga.

Jag kan inte annat än hålla med.

Jag, och hon också för den delen, är en av de anhöriga som stannade kvar på jorden för flera år sen. Det har tagit några år för mig att kunna tala om det "ledigt" om sorgen men det går. Det har alltså tagit mig, som kompis, några år. Jag kan inte ens tänka mig hur det skulle vara om det varit min förälder, mitt syskon eller mitt barn.

Under de här åren har jag kännt mycket. Men mest av allt, ilska. Jag har varit så fruktansvärt arg på min kompis, för att hon åsamkat oss en sådan smärta. Jag tycker det är synd att människor ibland ser döden som den slutgiltiga utvägen. Men jag tycker så fruktansvärt synd om de som lämnas kvar. För det är de som lämnas kvar, som måste handskas med sorgen.