Jag kan bli så extremt nyförälskad. Om och om igen.

Känslorna kommer vällandes över mig när jag är som minst beredd på det och det går inte att stoppa. Viktor skrattar bara och säger att jag är tokig, och kanske jag är det. Men det är värt det. Jag älskar att vara tokig om det innebär en känsla av att vara nyförälskad.

När dessa anfall kommer så har jag konstant pirr i kroppen och fjärilar i magen och ett leende på läpparna. Jag blir nervös och fnittrig och känslorna är för stora för min kropp så jag måste få utlopp för dem genom ett x antal glädjerus. Det är nästan så det blir jobbigt, speciellt då Viktor inte är i närheten. Jag kan då inte få ut alla känslor
genom att slänga mig på honom och brottas, bitas, kittla och försöka låta som en björn.
Så nu går jag här, Ensam, och lyckas inte riktigt få till det där björnlätet.

Jag är kär, och jag blir nervös och fnittrig av att tänka på honom.
Ett år senare.
Härligt.