Satan och jag har, sen jag kom in i puberten vandrat bredvid varandra. Han har legat under min säng, suttit bredvid mig i soffan, suttit på min rygg när jag sprungit osv. Ni förstår? Men nu tog han det ett steg längre. Han sov i min säng.

Jag svär på att det är något sånt för när jag ska gå och lägga mig så är det precis som att en miniatyr Loa Falkman sticker sina två svärd i mitt öga upprepade gånger. Jag suckar och kliver upp för att plocka ut vad det än är som nu vandrat fel. Det fanns inget. Ingenting. Jag sköljer med, i princip, allt möjligt utom de flaskor som har en röd triangel och när det inte fungerar och jag står där med rinnande öga så tänker jag "hmm.. VV - Värme och Voltaren". Utesluter Voltaren ganska fort och går och lägger mig med en varm handduk på mitt stackars öga.

"Det är nog bättre i morgon, sömn löser ju allt." Under natten misstänker jag att Satan sätter in det tunga artilleriet och börjar gnugga i mitt öga eller något för guess what? Det var inte bättre.

Mamma kan snabbt konstatera att den dödsjukdom jag trott att jag drabbats av troligen är en vagel.
Så. Fruktansvärt. Äckligt.
Ordet vagel. Jag får rysningar av det. Och det lilla helvetesskapet sitter i mitt öga. Skräckscenarion forsade förbi min näthinna. Blind på vänsterögat, Ett stort svullet cuasimodo-öga för resten av livet, Operera bort ett öga.

När jag googlade läste jag att bakterien brukar ge med sig efter några dagar. Jag tror jag kommer ur denna kris levande och med synen kvar på båda ögonen. Det är lugnt.



Viktor sa nyss; "Tänk om det är en tumör som ligger på syn-nerven?!"