Det finns en blomma bredvid min dator som alltid brukar hålla mig sällskap när jag könner mig lite ensam. Vi pratar om väder och vind och känslor och ja allt det där. Det är liksom utbytet, För att jag ger den koldioxid, så får jag lite extra syre när jag sitter och hyperventilerar över skolarbeten.

Vi har en lite lustig relation dock. Förstå mig inte fel, jag tar hand om blomman som om den vore mitt egna barn. Vattnar och tar bort löv som gjort sitt. Men nu börjar jag inse hur pass INTE REDO jag är för att skaffa barn. Jag har glömt att vattna min lilla kamrat.
Bladen hänger och den utstrålar allt annat än livslust.

Så nu har jag hällt extra mycket, så mycket att det sipprar ut vatten i faten som krukan står i. Det här ska nog ordna sig. Annars vet jag inte hur jag ska hantera krisen som skulle infinna sig.