Jag drabbades just av en akut ålderskris i storlek av Canada.

Efter att ha känt hungern komma krypandes så tänkte jag bara ordet köttfärssås och spaghetti och i nästa stund fann jag mig själv hackandes lök. Jag står och lagar köttfärssås och spaghetti under fläkten nynnades på något obestämbart och jag smaksätter glatt min köttfärssås med lite kryddor hit, salt dit. Höftar som om jag vore ett sambageni. Smakar av lite och tänker; Hmm, kanske prova lite sambal oelek?

(Redan då bör jag ha hört varningsklockorna ringa. Sambal Oelek? Minimiåldern på den smörjan måste ju vara 30?)

När jag väl lagt upp maten fint så hör jag mig själv säga; "Lite sallad till detta skulle ju vara gott." Sagt och gjort, crispsallad med tomater och lite balsamico-vinäger ringlat över och jag har en måltid. Innan jag sätter mig till att äta tänker jag att jag ska göra undan disken först så jag sedan bara kan njuta av min mat och läsa Mark Levengoods bok "Hjärtat får inga rynkor".

Då slog det mig.
Jag hade just betett mig som om jag adderat ett x antal år till min nuvaranda ålder.
Jag fick panik.
Jag trampade omkring i köket medan jag hörde fågeln från Kalle på Julafton, "bararappabapapapabarabapabapa!" i huvudet och jag tänker att om jag snabbt käkar upp salladen så är det som om ingenting har hänt. Så jag tar gaffeln jag använt till att smaka av köttfärssåsen och stoppar den i munnen, fortfarande, hörandes fågelbappan.

Då lugnade jag mig.
Den vuxna Amanda skulle aldrig ha stoppat en gaffel som det fanns kvar Sambal Oelek på i munnen, för av erfarenhet hade hon troligen hunnit göra det då hon var yngre.

Om ni undrar hur Sambal Oelek smakar så kan jag berätta att efter fyra klunkar vatten och två klunkar mjök så brände det fortfarande.
Ålderskrisen över.