Tänk om jag inte såg det som nu håller på att hända. Jag skulle inte se dig vandra omkring ensam, jag skulle inte se ditt beteende och jag skulle inte se dig falla.
Jag vill hjälpa men du låter mig inte, så det enda jag kan göra är att fortsätta se, fortsätta försöka le som om ingenting någonsin hänt.

Jag blir bara besviken, det här är inte du- vart tog du vägen?

---

hela denna veckla har gått i sjujäkla tempo.
det är som att man inte hunnit sitta ner ens och det känns lite jobbigt för benen. Huvudet har fått för mycket och det känns som att det ska sprängas nu så snart kallar sängen och vilan. Jag hoppas denna vecka inte blir lika hektisk men det vet jag redan nu att den komemr bli. Kommer måsta jobba ihjäl mig på boken om mig själv, men det är bara mitt fel för att jag började alldeles på toka för sent  och so:n är väll lugn men engelska vill inte sluta tortera mig och mitt redan nu överfyllda huvud. Ich habe Knopfschmärtzen.  Eller nåt?

Jag ser nu att dagens inlägg går i det mer sorgsna tonerna, men imorgon är en ny dag. oh god, hur ska den gå?

Dagens;

Sorgsna men med en skymt av leende i mina hälsningar